Exams, whether you study or not…
Som mamma så tydligt anmärkte ;) så slutade det sista blogginlägget den 3.5. Vecka 19 var för mig tentvecka i Madison. Egentligen var det sista föreläsningsveckan, men eftersom jag hade alla mina tenter före den egentliga tentveckan så var den här veckan den som gällde för mig. Tisdagen skulle jag egentligen sitta inne o läsa hela dagen, men det var 25 grader varmt och soligt så det blev en del Terrace istället. Även vår African dance klass flyttade utomhus och dansade salsa istället för det vanliga. Med foten som den var satt jag med musikerna och trummade clave timmen igenom.
Onsdagen den 7.5 var de Nadjas 26 års dag och vi började den med flickorna med ett gemensamt morgonmål. Undrar om vi någonsin annars har ätit frukost samtidigt? På eftermiddagen hade jag min tent i New Product Development och på kvällen firade vi ännu Nadjas födis med pizza middag hemma i vikinghuset tillsammans med Beth och Paul. Torsdagen min andra tent för veckan, den här gången i Marketing Channels. Antar att det här blir den sista tenten jag någonsin gör. Å andra sidan sa jag samma sak för nåt år sen på Hanken, så man skall nog inte ta det för alvarligt. På kvällen hade Sean och jag blivit bjuda på Real Estate institutionens graduation dinner på Harvest, en av de bästa restaurangerna i Madison. Det var en jätte trevlig middag, men många MBAs som jag kände och efteråt fortsatte vi först alla till Opus lounge för lite efterdrinks och sedan till Taps. Mycket lyckad kväll!
Eftersom de nya vikingarna inte vill köpa våran ”old faithful” så konstaerade jag på lördagen att något måste göras ifall vi ville bilen ur våra händer. Sagt som gjort satte upp en liten annons på Craigslist och vem skulle ha trott, på kvällen hade redan ca 7 människor ringt och frågat om bilen. Två skulle komma o titta på den nästa morgon. Vid fem tiden var det dags för ännu ett MBA evenemang, nämligen MBA graduation BBQ i Henry Vilas Park. Vädret var inte det bästa, men massa roliga människor, god mat och lekar gjorde definitivt festen lyckad. På söndagen 11.5 kom som sagt två av de som ringt och visat intresse för bilen och titta på den. Den första mannen var lite suspekt och bjöd 1000 dollar för bilen. Sade nej. Den andra som kom bjöd 1100 dollar, men efter lite jankande fram och tillbaka sålde jag bilen för 1350 dollar. Inte så dåligt, då vi köpte bilen ett år sedan för 1500. På kvällen tog jag Sean ut för hans födelsedagsmiddag till Samba den nya Brasilianska restaurangen i Madison. Restaurangen fungerade med tanken eat all you can och inkluderade en salladsbar och allt kött man kunde stoppa i sig som servitörer kom och bjöd på längs kvällens lopp på stora grillspett. Vi båda var i total ”meat coma” efteråt och klarade knapp av att gå hem.
Party, Party!!!
Jag hade velat ha en picknick till födelsedagspresent av Sean, men eftersom vädret hade varit kallt och regnigt en längre tid och vi båda haft så bråttom med skolan, så var måndagen den 12.5 den första och bästa chansen för picknicken. Vid två tiden väntade Sean i James Madison Park, med ost och vin till förrätt, kräftor!!! ( fick inte nog med kräftor på kräftisen) till huvudrätt och choklad och jordgubbar till efterrätt. Värdet var dessutom alldeles perfekt så skulle inte ha kunnat vara en bättre picknick =) På tisdagen var jag igen och visa min fot på UHS, den här gången goda nyheter,
foten borde klara av dans och sport igen!!! På onsdagen var det dags att stifta närmare bekantskap med USA:s nationalsport, baseball. Real Estate gänget hade skaffat biljetter till Brewers spel i Milwaukee och jag och Sean fick skjuts med Pfaff till spelet. På I-94 fick vi dock lite problem med punktering och höll nästan inte på att hinna i tid till spelet/tailgaten. Tack vare händiga bilmekaniker= vi och AAA så kom vi dock fram till Milwaukee i tid.
Baseball arenan var otroligt stor och det var roligt att följa med allt som hände omkring en, men spelet i sig själv var nog inte så intressant. Föredrar absolut amerikansk fotboll och Badgers. ON WISCONSIN! På torsdagen ordnade Tim en Sjuttonde Maj party som egentligen var hans 30 års party men hys, hys om den saken. Alla på festen fick ett norskt namn och ett litet häfte med användbara norska uttryck. Stine skulle ha känt sig som hemma =) Busy vecka, men på fredagen 16.6 var det tur för oss ViQueens
att ordna vårt Goodbye/Tailgating party i Vikinghuset. Hade köpt en del bratz, hotdogs och burgers för att grillas, men det gick inte så mycket åt som vi hade tänkt oss. En rolig fest var det ändå, men specialöverraskningsgästen Bucky i högsta hugg. Nu har vi förevigat
Bucky i vikinghatt! Lördagen var det tur för Seans graduation. Hans familj hade kommit till Madison och klockan två på eftermiddagen var färdigblivningsceremonin i Kohl center. Hela proceduren var otroligt effektivt med tanke på hur många studerande som fick sina betyg den dagen. Tycker att finska gymnasier skulle kunna ta exempel för kommande studentdimissioner. Efter ceremonin en sväng hem och sedan till restaurangen Ruth’s Chris. Lyckad kväll men goda biffar och vin. På söndagen var det min sista städdag!!! Sååå skönt!!!
Backpacker’s guide to California.
Måndagen den 19.6 och tisdagen den 20.6 var båda över i ett enda nafs. Tvätta kläder, packa saker, köpa rinka (det bästa köpet någonsin!!!) och säga hejdå till Sean alltsammans samtidigt. Mitt flyg till västkusten skulle fara på onsdag morgon klockan 8 från Chicago så det blev igen en 2.20 nattbuss från Madison. På tisdag kvällen var vi ute o äta på Muramoto med Sean och sedan var det bara att ta sig till bussen. Felipe var med på samma bussfärd, så det var inte mycket man han tänka på på färden. Åt morgonmål tillsamman på O’Hare och gick sedan till våra gates.
Flög med Alaska Airlines till Seattle och sedan vidare till Portland med världens minsta flyg (ca 10 passagerare). Väl framme i Portland vid två tiden på eftermiddagen tog jag den röda linjen på Max tåget till June DeSimones arbetsplats. Efter att hon slutade jobbet körde vi hem till henne. Otroligt vackert stort hus med en jätte fin trädgård, med bland annat egen vinproduktion (Pinot Noir). June och hennes man Marty hade tre barn, Angie, Lucy och Josie som hade så mycket fart och spring i sig. Hade en lugn kväll och åt middag på mexikansk restaurang nära hemmet. Nästa dag körde June mig till hennes arbetsplats och så tog jag mig själv till Portland centrum för att titta omkring. Såg bland annat Pioneer Square och downtown area, 23rd Street som var otroligt mysig (Bubbeltea!!) och tog Airtram upp till Universitetet. På kvällen hade vi middag hemma i huset.
If you’re goiiing to Saaan Fraaanciscoooo
Efter tidig morgonväckning på torsdag morgon (23.5) fick jag skjuts till flygfältet och tog ett flyg till Seattle och sedan vidare till San Jose. På San Jose flygfält hade jag några timmar på mig före Kris MacDonald kunde hämta mig. Vid 3 tiden var hon på flygfältet och tillsammans körde vi hem till henne. Kris rumskompis var lite förfärad då hon hörde att jag skulle sova hemma hos dem och hon fick veta att Kris just hade träffat mig för första gången 5 minuter tidigare. That’s vikings for you! Åt take-out vietnamesiskt hemma och sportade (!) lite och sen i sängs.
På lördagen 24.5 körde vi på morgonen till San Francisco till Kris pojkvän Travis lägenhet där jag skulle sova de nästa två nätterna. När vi kommit fram tog vi först en liten promenad till Golden Gate Park och såg en alldeles ljuvlig Japansk te trädgård. Efter lunch
hade Kris hade lite program så Travis tog mig runt omkring i stan och visade sevärdheter som Coit Tower, Castro, Little Italy och Lombard Street. Dessutom tog vi en tur på den absoluta turist attraktionen i San Fran nämligen spåran aka Streetcar. Senare på kvällen åt vi middag på en afganistansk restaurang och tog en sväng runt Fisherman’s Warf, inte nåt speciellt, men en glassportion skulle man nog ha kunna klämt i sig på Ghiradelli’s. På Fisherman’s Warf träffade vi även Kris lillasysters ex-pojkvän David Lang som hände med resten av veckoslutet. Nattpizza på Pizza Orgasmica…
På söndagen 25.5 körde vi med Kris bil till Muir Woods ungefär en 20 min från San Fran. Travis skulle vara tillbaka i stan vid ett tiden så vi hade en hel del tid på oss, trodde vi… Inne i parken tog vi en trail som hette Oceans view-trail, tyckte det lät intressant. Tittade inte desto närmare på kartan och bara började gå, big mistake! Träden var otroligt vackra och ofantligt stora. En must see om man kommer i närheten. Efter ca 45 min promenad konstaterade vi att trailen nog var lite längre än vi tänkt, men bestämde oss att fortsätta, vi skulle nog snart vara framme. Nå i något skede blev vi fiffiga nog att fråga människor som kom emot oss hur långt det ännu var tillbaka till parköppningen. Du sku bara ha sätt våra miner när de sa att trailen var en envägs trail och man måste gå samma väg
tillbaka för att komma ut, hups! Nå en vänlig japansk turist lånade en karta till oss och efter lite om och men tänkte vi oss ha hittat en kortare väg tillbaka på the lost trail. Namnet lovade inte så mycket men det var vår enda chans. Klockan var redan över 12 och vi måste starta från parken vid 12.30 tiden för att ha någon chans att hinna tillbaka till ett. Eftersom vi hittills hade klättrat uppåt på ett berg (hence ocean view trail) så bar det nu av med huisig fart ner för pyttesmå stigar med stenar och diverse farliga trädrötter. Min fot var inte speciellt glad över springandet och terrängen men no can do. Andfådda och svettiga men som tur med armar och ben i skick hann vi till bilen till 12.45 och fortsatte med fart mot centrum. Travis blev väl lite försenad, men i alla
fall kommer vi ihåg vår utfärd till Muir Woods =) På kvällen tog en av Travis kompisar som jobbade på en seglingskola ut oss med en stor segelbåt. Jag som inte vet något om att vara på sjöss fick t.o.m. styra (heter det så?) båten Det var ett lite större gäng med på båten som hade lite mat och dricka att bjuda på.. Vädret var helt perfekt och när vi seglade i hamn i slutet av kvällen, såg jag säkert en av resans finaste solnedgångar. Efter segling BBQ hemma hos Travis, Stine joina.
På måndagen 26.5 var det dags att säga tack och hejdå åt Kris och Travis efter en god thailunch i hemkvarteren. Jag fick skjuts till hostellet Adelaide som jag och Stine skulle sova i de kommande tre nätterna. Hostellet var centralt, jättefint och kan verkligen rekommenderas till alla som åker till San Fran. På kvällen åt vi middag på hostellet med Stine, hemlagat, billigt och gott!
Tisdag morgon tidigt väckning och hurtig promenad till Fisherman’s Warf. beställde vintour till onsdagen och tog båten över till Alcatraz (tur-retur $25) vid klockan 9. På ön fick vi bland annat höra om alla människor som försökt rymma från fängelset och ta en audiotour i själva fängelsecellerna. Otroligt bra organiserat. Vid två tiden tog vi båten tillbaka och gick längs Grant St genom Little Italy och Chinatown. På kvällen hann vi ännu med lite shopping kring Union Square före middag på hostellet. Business as usual.
Eftersom vi bokat vår vintur väntade en bus på oss utanför hostellet
klockan 8.30 på morgonen på onsdagen (28.5). Under dagens lopp besökte vi och en busslast av andra turister tre vingårdar i Napa och Sonoma. Först var vi på gården Viansa som jag tyckte var den bästa av de tre. Efter det lunch i Sonoma City. Madonna, sämst, och Kirkland Ranch följde i tur. På varje ställe prövade vi på ca 3-5 olika viner och det blev nog en hel del alkohol till slut…Vid 18 tiden var vi tillbaka i centrum för lite last minute shoppping. Dinner på hostellet.
On top of the world in
På torsdag morgon packade vi igen våra rinkkor och gick med dem till Transbay Busterminal. Väskan kändes lite tung fast den ”bara” vägde 15 kg… Vi tog 10.30 Greyhound bussen till Merced, en liten ”Mexikansk” stad i mitten av ingenting. Vårt nästa färdmedel Yarts bussen till Yosemite skulle först starta senare så vi hade en del tid att ödsla. Tanterna på transitcentret var otroligt vänliga, pratglada och hjälpsamma och vi fick bland annat läsa vår e-mail på deras jobbdator. Vi hann även ta en tur till närmaste matbutik dä vi hade i planerna att köpa bagels för resan, men nehej…en man
halvt i Mexico så finns bara tortillas… I Yosemite var vi äntligen sent på kvällen. Hittade vårt tentcabin som vi skulle sova i och hyrde lakan och filtar (för vi hade ju inget varmt med och på nätterna var det nära noll). Efter att vi satt maten och alla produkter som hade någon människolukt (parfym, dödö, krämer you name it) in i björnlådan av metall (yes det finns björnar) lämnade vi vårt Housekeeping Camp och gick in till Curry Village
för pizza. Otroligt gott! Att hitta hem efter pizzan i mörkret var inte världens lättaste uppgift. Om ni far till Yosemite, ta med en FICKLAMPA! Jag hade en liten Maglite med som vi orienterade med men det tog nog sin tid när man typ bara såg näsan framför sig. På natten sov vi riktigt bra, med de varma filtarna runt oss. Men, men när vi vaknade på morgonen fick vi av grantanten höra att det varit tre björnar utanför vårt tält på natten. Tydligen hade alla andra hört ljuden och varit ute o titta utom vi…nice…
Tidig väckning på fredagen igen. Idag skulle vi bestiga Upper Yosemite Falls. Vi åt frukost vid floden utanför våt tält och packade ihop det vi skulle ha med på hiken. Vi hade inga små ryggsäckar med och hade tänkt att vi kunde använda locken av rinkkorna som små ryggsäckar, men de gick ju då tydligen inte. Så på vägen mot börjar av trailen stannade vi vid en sportbutik och jag köpte en ryggsäck, tur nog, vi kom att behöva den… Vi tog Yosemite bussen till Camp 4 och började upp för trailen vid 10.30. Totalt var rundturen 12 km lång och höjdskillnaden 823 meter. Vädret var soligt och hett och det var inte en lätt uppgift att nå toppen. Speciellt sista sträckan var jättebrant och aij vad det tog ont i låren och vaderna…pust och flås! Vi märkte även ganska snart att vi inte hade tagit tillräckligt med vatten med oss (en halv liters flaska var). Toppen av vattenfallet nådde vi 12.47. En helt otrolig känsla, och underbara vyer. Det är bara något man måste se! En snäll britt (?) lånade oss lite av hanns vatten och efter att ha ätit lunch och beundrat utsikten lite till började vi gå neråt. På vägen ner hände något otroligt. I ett skede gick en pojke förbi mig som såg på något sätt bekant ut, kunde inte genast komma på vem det var men när han gått förbi kom jag på det och ropade Sebbe efter honom. Och sant nog så var det Sebbe som gått samtidigt på Hanken med mig som var på samma trail i Yosemite i USA. Hur liten är inte världen. Hade en liten trevlig chitchat med honom och hans vänner och bestämde träff i Curry Village senare på kvällen. Klockan 15.45 var vi nere i camp 4 igen, så allt som allt tog hiken ungefär 5 timmar. Eftersom vi även hade för lite mat med oss på hiken tog vi bussen rakt till Curry Village och åt en ny pizza. Sedan till vårt tält och via dushen. Vid åtta tiden tillbaka till Curry Village för att träffa killarna på drinks. Blev en helt jätte mysig kväll.
Santa ”Surfing” Barbara
Lördag morgon (31.5), igen (!) tid att ompacka rinkkorna och med Yarts bussen in till Merced. Försökte byta till en tidigare tågtur till Santa Barbara men det gick inte så fick vänta ett tag igen i vår favorit stad. Tog 16.03 tåget till Bakersfield och bytte där till buss. Framme i Santa Barbara 10.45 på kvällen. Taxiresan till Holiday Inn hotellet som Scott hade bokat var kortare än vi trott och blev lite lurade av taxichaffisen… Nåh rummet var otroligt fint, speciellt efter x antal nätter i hostel och tält före det. Scott hade uttryckligen sagt att vi borde gå ut till Wild Cat Baren på lördagen då vi kom, så vi måste ju ta en titt på nattlivet i SB. Wild Cat var en helt ok plats, med starka shots och en hel del dansande.
På söndag morgon kom Scotts fru Ella och hämta oss från hotellet vid 10 tiden och körde oss till deras country club. Lyx är väl det enda ordet jag kan tänka på att beskriva den dagen. Stine och jag satt vid polen hela dagen och njöt at servicen och utsikten (havet fanns precis framför näsan på oss). Hela tiden var det någon som frågade: Are you ok miss? Do you need some water miss? Would you like to have a fruit skewer miss? Inte kommer man ju någonsin att uppleva något liknande. Hade en smått kunglig känsla, men å andra sedan är vi ju ViQueens… Scott, Ella och barnen Poppy och Thomas kom till poolen senare på eftermiddagen och efter lite mera plaskande åt vi mexikansk mat till middag. Före vi for tillbaka till hotellet fick vi en rundtur i Scotts hus. Nice!
Måndag den 2.6, surfdag, och sista hela dagen i Santa Barbara. Scott hämtade oss från hotellet på morgonen och vi körde till ”the Ranch”, en jättelik privat ranch som kuullemma är det absolut bästa stället att surfa på i Kalifornien. Bara delägare till ranchen får använda beachen så vi var ensamma om hela härligheten. Som vår surfinstruktör hade Scott fixat Chris som ägde stället Surf Happens. Vi fick fina nya våtdräkter på och efter lite övning på land var det bara att ge sig in i vattnet. Stine var den modiga som gick i först och jag väntade på min tur på stranden. Chris hade med sig en fin kamera så vi fick en hel massa bilder av vårt surfande. Jag var lite rädd för vattnet först. Vågorna var inte så stora, men man blev ändå dragen undan lätt och måste dyka under vågorna för att komma fram (utan att hålla i näsan, vilket för de som känner mig vet att är en prestation i sig). Med Chris hjälp kom jag ändå upp på brädan på första gången och kunde surfa i land skrattande och hojtande som en galning. HEEELT HUIPPU!!!! Stine och jag surfade en hel del och klarade snart av att själv ta oss upp på brädan och surfa. Svårast var att läsa vågorna och få tillräckligt med fart så att man hann med vågen och inte blev efter den. På stranden var vi säkert i ungefär 5 timmar och efter det var vi mycket trötta men lyckliga. Fotona från surfresan är helt perfekta och jag tror att vi bara skrattar, skriker och ler på varenda ett =) Tillbaka från beachen via Santa Barbara Surf Shop där Scott köpte vardera skjorta åt oss. Lite mexikansk mat igen och sen till hotellet. Efter några
veckor på resande fot hade Stine och jag slut på rena kläder så vi sökte oss till närmaste Laundromat. Intressant ställe som var i ett helt mexikanskt kvarter. I tvättstugan fanns endast mexikaner och radion spelade latino-pop och salsa för fullt. Vi hade förståss inget tvättmedel med oss så försökte köpa lite av en man som var där. Lättare sagt en gjort, mannen talade bara spanska… Vi fick tvättmedel och en annan tant visade oss hur vi skulle använda maskinerna. Sedan var det bara att sätta sig ute på trapporna och vänta på att byken skulle bli klar. Vi var nog kvällens underhållning i kvarteret för många kom bara ut på gatan utanför sitt hus för att titta vad vi höll på med. Lustigt =)
Business as usual in
På tisdag morgon gick vi till tågstationen i Santa Barbara (ingen taxi den här gången) och tog 9.30 tåget till Santa Ana ($30). På tågstationen när vi väntade på tåget tog vi ett jättekiva foto som på något sätt beskriver vår hela resa så bra. Två flickor med fullpackade rinkkor i väntan på nästa äventyr. I Santa Ana var vi ungefär vid ett tiden och Gabe hämtade oss med bilen. Vi åt lunch på en cubansk restaurang i Orange och sedan tog vi oss hem.
Eftersom Gabe skulle jobba lite till solade Stine och jag oss på stranden. På kvällen for vi ut med Gabe och Geoff, på beachcruisers what else. Första stoppen var Sharkeez och två stora bunkar av Sharkattack… Sedan bar det av till Taco Tuesday och allmänt yrande omkring i Newport Beach. På onsdagen (4.6) åt vi morgonmål lite senare vid delin nära pojkarnas lägenhet och läste e-mails i biblioteket och skrev kort runt en stor kopp vanilla latte. På kvällen en lugn spelkväll på restaurang.
LA: Seen it once, don’t have to see it again
Torsdag (5.6) var det dags att ge sig av mot Los Angeles. Vi fick Gabe övertalat att komma med oss till Six Flags nöjespark som finns lite utanför LA. Parken har specialiserat sig på bergochdalbanor, ojojoj! Dagen var helt huippu med fint väder och otroliga rides. Speciellt Tatsui blev i minnet. Borgbacken kommer nog inte att kännas någonstans efter det här…På vägen till LA åt vi en Wendy’s Burger och sedan lämnade Gage oss på Union Station. Vi tog red line metron till Hollywood och steg av, tydligen inte på rätt hållplats märkte vi snart. Det tog en tid med de tunga rinkkorna att gå längs typ hela Hollywood Blvd., men sist och slutligen hittade vi vårt hostel för de kommande tre nätterna: Banana Bungalow. Hostellet hade på något sätt mixad vår beställning så istället för att måsta sova i ett 12 människors rum fick vi ett stort rum med eget badrum och kök för sex personer. Nice! På kvällen tog vi en liten promenad i Hollywood och åt sushi middag på Kabuki.
Via hostellet hade vi beställt en LA city tour (50$) för fredagen. Det borde vi inte ha gjort…Först och främst var det meningen att touren skulle starta vid 10 tiden på morgonen. Men plötsligt när vi just hade vaknat så kom någon o knacka på dörren vi 8 tiden och sa att bussen hämtar oss om 20 minuter. Hann inte ens äta frukost! Hela dagen gick åt till att vi satt i en liten minibuss, med jättedålig utsikt och lyssnade till en gubbe som pratade på om alltmöjligt annat än vad som kunde vara intressant. Vi stannade bara vid några tillfällen för att ta en titt på t.ex. Rodeo Drive, men eftersom stopparna var så korta så hann man bara just o just gå på vessan före det bar av igen. Det enda som jag tyckte om på touren var rundturen runt Hollywoodstjärnornas hus. Touren slutade vid fem tiden och efter det ville Stine och jag ännu ta en till titt på Rodeo Drive. Vi kunde bara konstatera efter en ca timmes resa på två olika bussar att distanserna i LA var stora och att de allmänna färdmedlen nästan non-existerande. På kvällen åt vi mycket god thai mat på restaurangen bredvid hostellet.
David som vi hade träffat via Kris i San Francisco bodde i LA och på lördagen (7.6) hade vi bestämt träff med honom. David kom efter oss från hostellet på morgonen och vi körde till Hermosa Beach för att träffa en av hans kompisar och gå o titta på en pågående beachvolleyball turnering. Vi köpte biljetter till damernas final ($20). Super! Efter matchen körde vi tillbaka till hostellet för att äta lite till thai mat och fixa oss klara till kvällens höjdpunkt Kanye West konserten på Staples Center. Vi hade köpt våra biljetter från någon på Internet och det visade sig att platserna vi fått var alldeles jätte dåliga. Vi satt typ bakom scenen och såg ingenting utom backstagen. Stine och jag försökte i tur och ordning scouta efter lediga sittplatser, men ofta lät inte vakterna oss byta plats. Som ett sista försök efter att konserten just hade börjat så hittade Stine en super plats rakt framför scenen uppe på läktaren. Kanye West, Rhianna, Nerd och Lupe Fiasco sjöng alla otroligt fint och showen var bra, men tyvärr blev jag sjuk under kvällen och kunde inte riktigt njuta av showen lika mycket som Stine. Hemma igen efter konserten vid 2 tiden på natten. Lite svårt att få taxi först eftersom taxina inte ville köra den långa vägen till Hollywood…
Flagstaff, original Route 66
Söndag (8.6) och dags att ge sig av igen. Tog metron och buss till flygplatsen där vi i förväg hade reserverat en bil. Det var egentligen jag som skulle köra hela vägen (Stine var inte över 25) men eftersom jag kände mig mycket sjuk så fick vi lov att betala lite mera och ha två chaufförer istället för bara en. Bilresan till Flagstaff tog ungefär 8-9 timmar och på vägen körde vi bland annat genom Mojave desert. För 45 dollar hade vi reserverat ett rum på Du Beau hostellet längs Route 66. Kvällsmål på Taco Bell. En sallad utan tomater, p.g.a. en salmonella epidemi.
Tidigt måndag morgon sa vi hejdå till Flagstaff och styrde bilen mot Grand Canyon. inträde till parken kostade 25 dollar. Jag hade i förväg tänkt mig att Gand Canyon skulle ligga på något sätt inne i berg och att man skulle se det från en distans men före första stoppen 11 tiden vid Desert View Point märkte jag inte ens att vi var alldeles nära själva sevärdeheten.. Nu är det otroligt vad naturen kan åstadkomma. Efter lite oh och ah körde vi bilen till ”centrum” och började promenera ner längs Bright Angel trailen.
Kände mig ännu också mycket sjuk (fick senare i Madison höra att jag hade lunginflammation och öroninflammation i båda öronen) så vi gick endast ner till 1 ½ mile restpoint för att äta lunch. Dagen var jättehet och kan inte förstå hur kokande hett det måste vara på bottnet av Grand Canyon. Vid
fyra tiden på eftermiddagen började vi köra mot vårt sista stop för resan Las Vegas. Både jag och Stine tyckte att terrängen och vyerna på vägen mot Vegas egentligen var bättre än själva Grand Canyon. Vi såg bland annat en alldeles härlig solnedgång i öknen just före vi kom till Hoover Dam. För att lämna tillbaka bilen på flygfältet måste vi köra genom hela Las Vegas Strip, vilket var en syn i sig i nattmörkret. Med flygplatsbuss ($12 roundtrip) åkte vi till Hotel Tropicana.
Vegas Baby!!!
Eftersom Stine redan varit i Vegas så gick vi skilda vägar under dagen. Jag villa ta mig en liten titt på de olika hotellen och Stine ville ännu shoppa. Jag kände mig super sjuk så det blev inte en så lång promenad, men iaf. hann jag se Venetian, Ceasars Palace och Bellagio. Åt en fin lunch med ett gott glas rödvin och träffade sedan Stine vid hotellets pool. På kvällen åt vi middag tillsammans på en
kinesisk buffé och sedan hade jag beställt en biljett till mig själv till Tropicana hotellets show Folies Berger. Showen är ”the longest running show in the states” och en äkta Vegas show men topless dansare i cabare stil. Helt bra underhållning i sig, men dansarna var nog inte särskilt bra på att dansa… Med Stine spelade vi ännu lite roulette (hela 5 dollar var!) och tog varsin drink i hotellets bar. Sedan gick jag i säng med mina sjuka öron och Stine fortsatte festa i Vegas natten.
Snyft, snyft så tog den resan slut… Vid tolvtiden på dagen tog vi flyget från Vegas och flög till Chicago. Sedan var det bara gamla vanliga Van Galder hem till Madison. Men lönar sig int o voijas, resan var alldeles otroligt och vi har så många nya bekanta och kiva upplevelser i bakfickan att man kan ju inte vara ledsen.
Cleaning, packing, running around,
Torsdagen och fredagen i Madison var ett enda rådd av städande, packande och allmänt yrande. Gick som sagt till läkaren och fick min trevliga diagnos och någå super starka antibiotika. På lördagen (14.6) var det plötsligt dags att säga hejdå till Madison. Vart for ett helt år? Nadja och jag hade alltid pratat om att äta morgonmål på Sophia’s nära vikinghuset någon lördag morgon, men det hade på något sätt aldrig blivit av så den sista lördagen gjorde vi det. Vi åt både sparrisomelett och
körsbärs crêpes och njöt för fulla muggar. Jag tog taxi till Memorial Union och Van Galder till O’Hare för att träffa Sean som flög in från NY. Det kan kännas så skönt ibland att se en människa på nytt som man inte trodde man skulle se mera =) Vi
hade ett rum på Doubletree Hotel på Ohio Street, ett bra läge. På söndagen var vi till akvariet och sedan på en lång promenad i stan och efter det middag på en thairestaurang samt lite vin och tapas senare på kvällen. På måndagen gick vi ner till Navy Pier och seglade med ett Tall Ship som fanns där. Vädret var inte så bra så vi var endast en handfull
människor ombord på ett skepp som vanligtvis har ca 100 passagerare. Eftersom vi var så några fick vi istället hjälpa till med att hissa segel och allt sånt roligt. Seglen var otroligt tunga o i ett av de stora seglen kunde jag t.o.m. hänga i med hela min tyngd utan att den rörde sig en bit. På kvällen åt vi en fin middag på Shaw’s en seafood restaurang. Båda hade hummer fylld med krabba, oj vad gott!
Tidsagen, hemfärd, otroligt att ett år har gått. Konstigt att lämna studie tiden bakom sig för gott. Underligt att vara nervös för att prata sitt modersmål igen. Hemskt att man måste säga hejdå, igen. Flyget från O’Hare startade vid 16.30 och jag flög hem via Wien. Hemma var jag men inte mina kappsäckar vid 14 tiden onsdagen den 18.6. Konstigt med ändå mycket roligt att se familjen och kompisar igen med ett helt oförglömligt år bakom sig.

